Sådär, då var jag klar med den sista hårda träningsperioden. Jag hade trott att jag skulle vara så nertränad att all träning skulle kännas och fungera skitdåligt de sista dagarna men det varit precis tvärtom. Visserligen är jag sjukt trött och sliten i benen nu men alldeles precis gled jag runt tempobanan på 30.20 (årsbästa) med 137 i snittpuls och ganska låg ansträngningsgrad också. Dessutom på allvädersdäck och en del vind. För två veckor sen gjorde jag ett varv på 34.26 med 156 i snittpuls och bra mycket högre ansträngning. Konstigt hur det funkar ibland.

Jag känner mig smått exalterad över tävlingen på lördag och hur kroppen kommer kännas när jag nu börjar släppa på träningen. Man kan med gott samvete säga att jag är i mitt livs form. Det ända som oroar är min högst varierande dagsform; har jag en dålig dag kommer det bli segt och kämpigt, har jag en bra dag kan vad som helst hända. Ett annat mysterium är frånvaron av "mellandagar", antingen är jag ace of spades eller så är jag sämst.  Kanske har jag åkt på en släng av Borderline och måste dela upp allt i svart och vitt?